Borzoi-Ringen

Sammanfattning av RAS 

De övergripande avelsmålen för rasen är att uppfödarna följer SKKs avelspolicy. Högsta prioritering är att behålla den höga standard som vi ser i dag på borzoi när det gäller hälsa, mentalitet och exteriör.

SKK Avelsdata bör användas av uppfödarna för att kontrollera inavelskoefficienten för planerade kullar. Inavelsgraden i kullen bör inte bli högre än 6,25 procent i enlighet med SKKs rekommendation.

Vid import av hund eller sperma är det bra att beakta importens härstamning i förhållande till avelsmaterialet i Sverige, för att bibehålla en så bred avelsbas som möjligt. Man bör också undvika att upprepa samma kombinationer utan istället försöka tillse att hålla en genetisk variation i sitt avelsarbete. Man bör även använda fler bra hundar i avel från samma kull istället för fler kullar på en och samma individ.

Fortsatt kontroll av hälsoläget i rasen genom insamlandet av data via hälsoenkäter från uppfödare och borzoi-ägare.

Vi fortsätter att avla fram trevliga familjehundar med bibehållen jaktlust. Förekommer mentala avvikelser måste dessa stävjas med hög prioritet.

Behålla ”en borzoi” och motverka bildandet av utställnings- och lure coursingtyp, samt motverka och trendavel, så som på ”säljande färg”.

1. Inledning
Borzoi-Ringen är en officiell rasklubb för borzoi som sedan 1998 är associerad med Svenska Vinthundklubben. Klubben bildades 1971 av ett antal Borzoi-entusiaster i västra Sverige och höll sitt första årsmöte i Jönköping 1972.
Klubben arrangerar årligen specialutställningar, KM i lure coursing, korar Årets Borzoi för utställning, lure-coursing samt ”allround borzoi” (kombination av utställning och lure-coursing resultat) samt ger ut en årsbok.
Klubben bevakar rasens omvärldsläge samt aktuell läges bild inom landet avseende rasens population, hälsa och mentalitet. Informationen delges medlemmarna via klubbens publikationer och hemsida.

2. Generellt om rasen
I Sverige är rasens primära syfte att vara sällskapshund. Vanligaste aktiviteterna är utställning och lure-coursing.
En del borzoiägare engagerar sig och sina borzoier i lydnad och spårträning samt även som terapihund i arbete med barn och äldre. Några har även ägnat sig åt agility, bevakningshundträning, eller använt sina hundar i praktisk jakt, ripjakt etc. Det är dock förbjudet med hetsjakt i Sverige men det utövas med rasen i andra länder.

Borzoien har visat prov på att vara en ”allroundhund” som man kan delta med i de flesta aktiviteter.

Rasen är lugn och behaglig inomhus, för att utomhus vara alert och full av livsglädje.

3. Rasens historia, bakgrund och utveckling
Borzoiens historia i Ryssland sträcker sig långt tillbaka i tiden. Ursprunget tros vara östliga vinthundar av salukityp som korsats med inhemska spetsar och stövare. På så sätt fick man fram en tåligare och skarp hund som skulle klara av att jaga även ett så sofistikerat villebråd som en fullvuxen varg. Det finns beskrivningar redan från 1200-talet om jakt med borzoi.

Borzoien användes i huvudsak som jakthund i sitt ursprungsland Ryssland. Hundarna selekterades och hanterades därefter. Eftersom det var mindre vanligt med borzoi som sällskapshund så lades inte samma vikt vid socialiseringen. När borzoien introduceras som sällskapshund så var den inte lika social som vi är vana att uppleva den idag.

Under 1700-talet och fram till mitten av 1800-talet var jakt med borzoi den stora nationalsporten i Ryssland och adeln kunde hålla enorma kennlar med hundratals hundar. Jakten bedrevs som hetsjakt främst på varg, räv, hare och ibland även på hjort, av den ryska adeln.

Rasens blomstringstid var under slutet av 1800-talet och framåt, innan den ryska revolutionen bröt ut. Under perioden 1887-1913 fälldes det 10 080 byten på Perchino-jakterna. Jaktsättet var att driva ut bytet, med mindre hundar av typen hounds, till öppen terräng. Efter jakthornets givna signal släpptes sedan en eller flera svoror efter bytet. En svora bestod av tre borzoier med samma färg. Dessa skulle jaga ikapp bytet och genom samarbete fånga detta samt hålla bytet kvar tills jägaren anlände. Uppgifter talar om att det fanns enstaka borzoier som på egen hand klarade av att fånga och döda en varg. Ibland fångades även vargar levande, dessa togs hem och användes för att jaktträna unghundar med.

I ursprungslandet och även andra länder där hetsjakt är tillåtet jagar man än idag med rasen. I länder som Sverige där hetsjakt inte är tillåtet, kan man dock tävla och träna lure coursing med sin hund.
De ofantliga avstånden och avsaknaden av dagens kommunikationer gjorde att det fanns en uppsjö av ”ryska vinthundar”. Hundar som sinsemellan var obesläktade och dessutom av skilda typer, där den enda gemensamma nämnaren var att de samtliga kallades för borzoi, det vill säga ”vinthund”. En del av dessa typer sammanfördes i den prerevolutionära ryska kennel som haft störst inflytande på den västerländska borzoi-aveln, kennel Perchino.
Under senare delen av 1800-talet hade man dessutom korsat in andra vinthundsraser bland annat greyhound och den ”sydliga vinthunden”. Det var alltså ett mycket heterogent material som sedan kom att importeras till västvärlden. Även på senare tid kan man förmoda att det förekommit rasinkorsning i borzoi. I Sovjetryssland återskapades den moderna ryska borzoien ur en mycket liten spillra av borzoi som lyckades överleva revolutionen och de två världskrigen. En enda borzoitik kom att bli stamtik i den Sovjetstatliga uppfödningen av rasen i de två kennlarna Engels och Saratov. Där man korsade in hundar av de mest skilda ursprung, även om man också använde tillskott från västvärlden.

Efter andra världskriget hade nästan all borzoi-avel avstannat i norden. Det är endast i Sverige som det fanns en nordisk blodslinje kvar. Även i övriga Europa, frånsett England, var det endast ett fåtal kvar av de kennlar som var verksamma under 1920/30-talet. Under lång tid var det enbart från England som man importerade nytt avelsmaterial till Sverige.

I Sverige förekom endast sporadisk verksamhet fram till slutet av 1940-talet. Antalet födda borzoier i landet var mycket litet och sällan mer än en kull per år. Först under senare delen av 1940-talet uppträder den första svenska uppfödaren, som har en kontinuerlig uppfödning.

Under 50- och 60-talet har man ett fåtal uppfödare på rasen i Norden som dominerar och skriver in sig i svensk borzoi-historik. Från dessa uppfödare kan man hitta några hundar som utmärkte sig på sin tid långt tillbaks i dagens genpool.

Under 70- och 80-talet börjar man se många fler uppfödare på rasen och de flesta av dem är djup engagerade människor som föder upp över flera decennier. De lägger grunden för de äldsta kennlarna som är aktiva idag.
I dagsläget finns det en bred avelsbas inom rasen i landet då utbytet av avelshundar internationellt är stort. Det finns aktiva uppfödare med mångårig och gedigen erfarenhet av rasen. Somliga av dem påbörjade sin uppfödargärning redan i slutet av 80-talet och i början av 90-talet.